Insjuknandet
Jag har som sagt haft diabetes sen jag var 17. Dagen innan jag fick reda på att jag hade diabetes så var jag på bio med en kompis, Fanny. Vi såg Adam och Eva och jag minns att Evas kompis hällde massa socker i sitt kaffe... ja ja det hör inte till saken...
Jag vet att jag kom hem och sa till mamma att - faan jag e så törstig jag har typ hällt i mig hur mycket loka vatten som helst. Då sa hon att pappa skulle kolla sockret på mig, efter frukosten dagen därpå. Värt att nämna är att min pappa fick sin diabetes då han var 17, även hans bror hade det. Jag tänkte inte så mkt på det, utan trodde att mamma överreagerade som dom flesta mammor brukar göra...
En timme efter frukosten så testade pappa mitt socker och det låg då på 27, jag hade ingen aning om vad det betydde. Det enda jag visste va att pappa aldrig åt socker... thats it! Han ville väll heller inte skrämma upp mig, så han sa bara att kom nu så åker vi till sjukhuset och kollar upp detta, det e säkert ingen fara. Lugn som en filbunke som han alltid är, skönt i sånna situationer som denna.
Väl framme fick jag komma in direkt, jag tror sockret då låg på 29, tror jag var uppe på en avdelning inom loppet av 20 min.
Pappa sa hela tiden att det är antagligen bara ngt tillfälligt, 5 min senare kom sköterskan och sa att jag hade fått typ 1 diabetes. Jag minns inte när jag erkännde det för mig själv. Dom visade en massa sprutor och nålar, hur man skulle göra etc. Första gången jag skulle ta sprutan i magen själv så drog jag ut den lika fort... hehe. Men alla ni som har diabetes vet att man vänjer sig, och nu e jag feg om ngn annan ska sticka mig, det e ju jag som har kontrollen.
Jag blev inte inlagd mer än ngn dag, i och med att pappa har diabetes som sagt och det var skönt, har ju värsta sjukhusfobin. Samt att jag inte hade haft högt socker länge. Livet har rullat på efter det...
Jag vet att jag kom hem och sa till mamma att - faan jag e så törstig jag har typ hällt i mig hur mycket loka vatten som helst. Då sa hon att pappa skulle kolla sockret på mig, efter frukosten dagen därpå. Värt att nämna är att min pappa fick sin diabetes då han var 17, även hans bror hade det. Jag tänkte inte så mkt på det, utan trodde att mamma överreagerade som dom flesta mammor brukar göra...
En timme efter frukosten så testade pappa mitt socker och det låg då på 27, jag hade ingen aning om vad det betydde. Det enda jag visste va att pappa aldrig åt socker... thats it! Han ville väll heller inte skrämma upp mig, så han sa bara att kom nu så åker vi till sjukhuset och kollar upp detta, det e säkert ingen fara. Lugn som en filbunke som han alltid är, skönt i sånna situationer som denna.
Väl framme fick jag komma in direkt, jag tror sockret då låg på 29, tror jag var uppe på en avdelning inom loppet av 20 min.
Pappa sa hela tiden att det är antagligen bara ngt tillfälligt, 5 min senare kom sköterskan och sa att jag hade fått typ 1 diabetes. Jag minns inte när jag erkännde det för mig själv. Dom visade en massa sprutor och nålar, hur man skulle göra etc. Första gången jag skulle ta sprutan i magen själv så drog jag ut den lika fort... hehe. Men alla ni som har diabetes vet att man vänjer sig, och nu e jag feg om ngn annan ska sticka mig, det e ju jag som har kontrollen.
Jag blev inte inlagd mer än ngn dag, i och med att pappa har diabetes som sagt och det var skönt, har ju värsta sjukhusfobin. Samt att jag inte hade haft högt socker länge. Livet har rullat på efter det...
Kommentarer
Trackback
